Ikväll var det ett program på tv om "Marteboljuset". Tyvärr hade programledaren otur och fick inte se nåt. Eller tyvärr kanske är fel ord, tur kanske man kan säga.
En gång för många år sen fick jag och några vänner en lysande ide om hur vi skulle fördriva en mörk kall oktoberkväll, vi skulle se ljuset! Marteboljuset!
Sagt och gjort, iväg långt hemifrån, fyra snorungar utan erfarenhet av sånt här.... what so ever....
Äsch bara en skröna, fnittrade vi och väntade på den lilla grusvägen i kanske en kvart, självklart tryggt i bilen.
Tills en av oss såg nåt i backspegeln- det såg ut som att nån ledde en cykel bakom bilen på väg mot oss, men en bit innan bilen så slocknade ljuset.
Våran egen logiska förklaring var att någon lokal boende undrade vad för idioter som var nere på deras väg sådär dags och vi påminde varann om att titta efter cykelspår på vägen tillbaka. Det var ju trots allt blött och mjukt på vägen, så spår efter en cykel syns.
Bara en stund senare såg vi ett ljus ca 50 meter framför oss i jämnhöjd med marken. Det pendlade en stund från ena sidan av vägen till den andra för att sedan stiga rakt upp i träd-topps-nivå och försvinna in i skogen.
(Nu var vi fyra stycken som såg det här och jag kan då fan inte förklara vad vi såg.)
Tja, sen var vi inte alls svårövertalade att åka därifrån.
O inte ett spår fanns det efter nån cykel.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar